Hej kära skam!
En av alla antidotes mot skam är att våga vara sårbar och dela den. Skammen upp på bordet! När din skam får vädras, tas emot och delas med en annan medmänniska, så brukar den dämpas ordentligt och vi lär oss mer om varandra samtidigt. Win-win.
Skam är en av våra grundkänslor, men trots att det är en känsloupplevelse som delas av alla människor, så är det nog den känslan som vi allra minst vare sig vill uppleva, eller uppmärksamma – eller allra värst, prata om!
Förutom en känsla, så är skam även högst fysiologisk, dvs när vi känner skam så har vi även en kroppslig upplevelse av något slag.
Vanligt är att vi rodnar, får ökade hjärtslag, skakningar, nedslagen blick och sänkt huvud, undvikande kroppshållning och förvirring. Vad vi känner skam eller skäms över är såklart subjektivt men det som nog är allmängiltigt är att den är rädsla baserad i grunden och handlar om att vi upplever oss som otillräckliga.
Skam är hardwired i oss människor och om man tittar på den evolutionära betydelsen av skam, så finns känslan för att fungera som en stark signal för att uppmärksamma felsteg vi gör. Och flagga för risken att bli utesluten ur flocken. Skam är alltså sprungen ur en fundamental rädsla kring överlevnad. Så måste vi känna skam för att överleva? Njä. Skam är inte en skill vi behöver för att bemästra livet, den har dessutom en förmåga att skapa avstånd mellan människor.
Därför bör vi absolut jobba för att hålla skammen på ett minimum, så den inte bryter ner vårt egenvärde.
Skam trivs i det dolda och outtalade.
Voila! 3 vägar för minskad skam här: