Kärleksberoende eller relationsmissbruk som jag hellre kallar det innebär en enorm rädsla för övergivenhet samt en tillitsbrist till sin egen förmåga att ta hand om sig själv.

De flesta har upplevt den stora kärleken när man var 16-18 år. När man blev så kär att inget annat spelade någon roll. Man ville bara vara med den personen hela tiden, man slutade på hockeyn, slutade umgås med vänner och var i fullkomlig symbios. När den relationen tog slut gjorde det ont! Livet kändes fullkomligt meningslöst. Kanske tog det lång tid att repa sig. Så här ser det ut för en person med kärleksberoende hela tiden. De hittar och förlorar den stora kärleken varje gång. 

Det en kärleksberoende söker är symbios med en annan människa. Man drivs av en rädsla för ensamhet; ”jag klarar mig inte själv” ”min trygghet vilar i andras händer” ”om jag inte har en relation saknar livet mening”.

Relationsmissbruk handlar i grunden om en anknytningsstörning och är då mer en personlighetstörning än en somatisk sjukdom (beroendesjukdom). 

Symptombeteenden eller (hanteringsstrategier) kan bli tvångsmässiga och det är nog därför ordet beroende kom in någon gång tidigt 80-tal. Sådana beteenden kan vara av kontaktsökande karaktär; att stalka i sociala medier eller verkliga livet, bläddra på Tinder, chatt etc. Det kan vara att använda sex i syfte att ”kroka” en partner; man tror att sex ökar mina chanser för en relation. 

Vilka är de vanligaste fallgroparna för att utveckla ett kärleksberoende eller relationsmissbruk? 

Agnes: Man kan inte ”trilla dit” i kärleksberoende men föreställningen att man har otur med killar/tjejer när man gång på gång hamnar i relationer som egentligen inte uppfyller de behov jag har; att man inte kan se sin egen del, är väldigt vanlig. Att man inte ser sin egen del i mönstret. 

Kan alla bli kärleksberoende?

Agnes: Nej alla kan inte bli det. Det är ett resultat av mer eller mindre allvarlig behovsförsummelse under uppväxten. Ibland förväxlas kärleksberoende med medberoende, något som jag vill kalla en traumarespons ”tend and befriend” som jag påstår att däremot alla, som befinner sig i en mycket pressad, hotfull, situation, kan utveckla. 

Vilka är de största utmaningarna när man väl fastnat i något som är destruktivt för sig själv och andra? Hur kan man hjälpa sig själv?

Agnes: Att ha ett stöttande nätverk runt sig är jätteviktigt. Det behöver inte vara många människor det viktiga är att det är människor som inte dömer, kritiserar eller raljerar om du vänder dig till dem. Om du börjar se att det är ett mönster du inte kan bryta – sök professionell hjälp! Problematiken kan bero på komplex trauma och då hjälper inga självhjälpsböcker.  

Vad är ditt bästa tips för att skapa en kärleksfull relation till sig själv och med varandra? Utifrån en quickfix?

Agnes: Jag önskar verkligen att det fanns en quick fix för att skapa kärleksfulla relationer i allmänhet.

Om en quickfix funkar är det inte den typ av problematik jag jobbar med. 

Att tillfriskna från ett kärleksberoende innebär kort och gott att bli vuxen; utveckla förmågan att uppmärksamma och tillgodose dina behov. Det låter enkelt men mina klienter har i regel inte ens en aning om vad det finns för olika behov än mindre hur man själv ska kunna tillgodose dem. Det kommer inte räcka med 10 timmars samtalsterapi om du har allvarliga anknytningsskador som påverkat dina relationer negativt under större delen av ditt liv. 

Utifrån ett mer långsiktigt perspektiv?

Agnes: Egenkärlek eller självomsorg handlar för mig om att (våga) prioritera sina behov. Bara det är att behandla sig själv på ett respektfullt sätt. Det kan vara allt från att gå på en svindyr massage till att be om att få åka och storhandla utan barn, vila när du är trött eller så enkelt som att gå på toaletten när du behöver och inte hålla dig. 

Att förändra känslan för sig själv på ett djupare plan kan kräva terapeutisk arbete. Ett effektivt sätt är att möta sin sårbara sida eller sitt ”inre barn” genom olika metoder. Att hitta lugn och kärlek till sig själv genom att bli sin egen kärleksfulla förälder. 

När det gäller relationer: 

Jag brukar säga att det finns 3 saker som är bra att tänka på. 

1. Förmåga att se och erkänna sina egna och relationens tillkortakommanden 
2. Villig och nyfiken att göra något åt det
3. Relationen får mig att känna mig som den bästa versionen av MIG SJÄLV

Punkt 1 innebär att våga vara ärlig både mot sig själv och sin partner. Det kan ibland kännas väldigt sårbart men är man inte ärlig kommer det att skapas ett avstånd mellan er. I det avståndet kan det skapas förutsättningar för missnöje, otrohet, hemligheter och lögner. 

Föreställningen att ”jag kan inte säga det, då kommer hon/han bli ledsen och lämna mig” får människor att skada varandra ännu värre. Att vara ärlig kan innebära att våga uttrycka; det ingår sex med andra i mitt upphetsningsmönster; jag är inte nöjd i vår relation; jag behöver mer närhet; jag upplever inte att du uppvaktar mig; varför gör du dig inte fin för mig längre; varför har du slutat tänka på din hälsa; Jag vill utveckla vår sexualitet; jag är förälskad i någon annan. 

Genom ärlighet skapas ett band som är okränkbart och får en relation att tåla riktigt hårda smällar. 

Var hämtar du själv inspiration för att utvecklas?

Agnes: Eftersom jag jobbar med något som ännu inte är en erkänd psykiatrisk diagnos försöker jag ständigt hänga med i ny litteratur, nya studier, nya behandlingsmetoder och fortbilda mig. Den största inspirationen får jag av alla mina klienter som skickar små uppdateringar efter avslutad behandling. Allt från nya insikter och dejtingplaner till bröllopsfoton och bebisbilder eller bara ett brev om hur livet i stort går. 

Är du kärleksberoende?



Mer ohm Agnes på New Beginning